Direktlänk till inlägg 20 oktober 2011
I dag mötte jag en kvinna, hennes ansikte, hennes leende.
Hur hon hade målat sina fransar.
Inom mig bubblade så många känslor upp, så mycket vackert och så mycket sorgligt.
Saknad.
Min moster.
Saknad av det vi aldrig fick.
Hon och jag, hon och hennes barn, hon och hennes barnbarn, min mammas och mina mostrars syster, mormors dotter, mina syskon och kusiners moster.
Hela vår familjs endaste och finaste Berith.
Vi alla hade en bild i våra hjärtan, där hon fanns med, här.
För alltid.
Det kanske är det som är sorg?
Det man aldrig fick, bilden i hjärta.
Det har gått så lång tid sen vi sågs.
Man är rädd att glömma.
Men så ibland, då finns hon så nära.
Och man kommer ihåg.
Allt.
Ditt skratt
din värme
dina händer...
Dig.
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...