På måndag börjar jag på mitt nya jobb. Idag går jag fortfarande i nattlinne, med ett lugn. Behöver inte oroa mig. Idag är jag bara ledig. Skönt.

Har tänt ljus, lyssnar på musik, tvättar kläder, fotar, lagar mat, pysslar och myser med katterna.

Fred och kärlek   

"The newsroom" från HBO, tyckte första avsnittet var bra. HBO brukar leverera riktigt bra serier.

Ikväll när jag tittade in på facebook blev jag helt matt när jag såg ännu en bildserie av "före-efter" bilder. Jag blir inte peppad av bilder med "perfekta" kroppar. Jag kommer aldrig att få en "perfekt" kropp, om jag inte helt plötsligt blir personlighetsförändrad och byter intressen. Jag tycker om att röra mig, älskar framförallt känslan efteråt. Men jag älskar också att ligga på soffan, läsa, se film, bada badkar, hänga i hängmattan, äta god mat och dricka gott (ja, herre gud jag tycker om att dricka både vin, öl och läsk!!!) Jag vet att det inte är hälsosamt att ha övervikt. Jag vet.

Men det är en hettsjakt mot alla som inte har "perfekta" kroppar. Överallt påminns alla om att vi bör bli smalare, äta bättre, träna mer osv. Överallt, hela tiden.

Är inte stressen värre än att ha några kilos övervikt? Är det inte värre att lägga år av sitt liv på att må dåligt över några kilon än att bära dem?

Jo, det är det, ta mig fan.

Bildlänk: http://www.livskrafteremma.com/Min-konst.html

Vaknade, utvilad. Låg kvar, med en varm katt mot mitt bröst och en himmel som fyllde mitt sinne.
  

Har den senaste veckan lyssnat igenom ett för mig nytt album, en gång varje dag. Michael Looking Cayote - Great spirit told me. Ett meditationsalbum som är helt underbart. Hans ord går rakt in i mitt hjärta.

När jag var yngre så var jag övertygad om att jag varit indian i ett tidigare liv...kanske är det så, kanske är det bara min längtan efter att leva närmare naturen.

En del av mitt härta är iallafall ett indianhjärta   

Kanske är det snart det börjar på riktigt, livet.

Helt ärligt så är det med den känslan jag har levt i ungefär två år. En väntan, en längtan tills livet ska ta start.

Livet är ju nu, det pågår NU. Jag har ju mitt liv, jag är frisk och jag är fri (?) Jag är där jag är för att jag har valt det och missförstå mig inte, jag är inte olycklig, men jag är heller inte helt tillfredställd.

Jag vill ha mer av livet.

Såg ett avsnitt av sommarpratarna igår och fick mig en riktig tankeställare, på ett väldigt positivt sätt.

Jag undrar hur många människor det är som lever just så, i en väntan. Att snart... snart ska jag slappna av, snart ska jag njuta, snart är det semester, snart är det lön, snart är jag smal, snart är jag lycklig, snart har jag en underbar man, snart har jag barn, snart har jag ett fint hem, snart har jag nya kläder, snart har jag ett nyrenoverat badrum, en ny bil, snart är det sommar, snart, snart, snart...

Det är helt galet. Vansinne. Hur kan jag leva så? Varför? Varför lever vi så här i ett samhälle där så många har det materiellt bra? Jag har det bra, vi bor fint, kör en fin bil, äter och dricker gott, unnar oss fina saker och upplevelser, jag har en man, familj och vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig.

Fortfarande så väntar jag.

Har vi för höga förväntningar på oss själva och livet? Vill vi bara tro och hoppas att vi ska kunna leva oftare och längre i eufori? För att trösta oss i den grå vardagstristessen. Det finns ju en del människor som beskriver hur de hittat ro och lycka, på ett sätt som vi vanliga dödliga nästan tror är lögn. Har läst om många framgångsrika människor som helt bytt fokus i livet och blivit lyckligare. Men jag har så svårt att ta till mig när människor med god ekonomi beskriver hur lite det materiella betyder. Att veta att man har råd till mat, hem och alla andra basala behov är en grundförutsättning (eller?)

Måste jag sälja allt jag äger, dra till ett tempel i Asien, vara tyst i månader, yoga i flera år för att sen åka hem och skriva en bok?

Är det vad som krävs?

Jag vet att det inte kommer att komma något utifrån, att det måste komma från hjärtat. Jag vet och har vetat hela tiden. Det vet vi alla.

Men hur gör man för att verkligen kunna släppa denna framtidssträvan som står hinder för att vara lycklig nu?

Hur gör man?

Jag har fått jobb. Fast, heltid hos Sundsvalls kommun. Kan inte riktigt förstå att detta är sant. Känns jätte nervöst, skönt, spännande, roligt, skrämmande (hjälp, jobba heltid...hela tiden..alla veckor!). Men detta kommer att bli jätte bra, nu ska jag gå till jobbet och göra mitt jobb, inte gå till jobbet och göra någon annans jobb. Och jag vet att jag kommer att få många fina kollegor.

Idag är en bra dag  

...undvik att ha dina tajtaste jeans vid en arbetsintervju. Det är en fördel att kunna andas.

Nu är det bara att vänta.

Henke skjuter gubbar framför teven. Känner mig inte ensam för det här uppe i sängen.

Har fjärilar i magen. Flyt...ge mig flyt! Jag behöver det.