Direktlänk till inlägg 24 maj 2013
Jag tror att det var natt, för jag sov. Gråtandes kom min syster och väckte mig, hon sa att hon aldrig sett pappa så ledsen som då. Alice hade ringt. Kalle var död. Pappa grät tröstlöst och upprepade att han mist sin allra närmaste vän. Magda tröstade och kramade, jag stod brevid med en smärtande klump i halsen. Jag vet att brorsan var med, men jag minns honom inte just där, bara pappa..."jag har mist min allra närmaste vän". Det var juldagen eller annandagen. En dag av utmattning. Sorg. På kvällen följde vi travet på teven då pappa och svågern hade spelat. I sin totala okunskap av travsport hade svågern spikat en stor skräll i sista loppet och skrokfull som pappa är var det bara att gilla läget. Efter sex raka segrar satt pappa och skrek framför teven när sista loppet gick. Skrällen vann och pappa dansade, tackade Kalle för att han puttat hästen i mål. Som en tröst till min pappa...den dagen hans allra närmaste vän dog.
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...