För ett år sen var livet tungt och det kändes stundvis som att jag bara ville packa ihop och åka ifrån allt. Långt bort. Sen träffade vi Ludmilla Ondrasek och hon hjälpte oss med det allra finaste. Ett litet frö i min livmoder, snart ett barn i min famn. Kommer alltid att vara henne tacksam, för hon vände mitt liv från hopplöshet till lycka.         

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter i skrivande stund på tåget. Jag och H har varit och hälsat Jonas-Petter och Kanchana i Malmö. Vi hade inte träffats sen i början på augusti, så det var ett kärt återseende. Önskar att de bodde närmare Sundsvall, eller I Sundsvall.    Helge...

Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här.  Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer       Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...

Från inskolningen och att jag började plugga så har tiden rusat förbi. Det tog några veckor att landa i det nya livet. Först hade jag magont över att lämna en gråtandes skorpa, och sen hade jag magont över att hämta en gråtandes skorpa (vill inte föl...

Igår fick vi ett samtal med ett erbjudande om en dagisplats till Julia, på vårt "drömdagis". Ja, tack sa vi. Den 12 januari börjar inskolningen. Den 19 januari börjar jag på mitt nya jobb. Snart börjar ett nytt liv. Det känns jätte spännande. Tack ...

Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...