Direktlänk till inlägg 10 november 2013
Sömnbristen börjar ta ut sin rätt. Igår tog vi bort ena kortsidan på spjälsängen och sänkte madrassen till jämnhöjd med min säng, så nu står de kant i kant. Tanken är att jag ska få mer plats att sova på. Det började bra då Julia somnade i sin säng med en napp (!!) i munnen vid klockan 22. Efter ca 30 minuter vaknade hon och var helt tröstlös. Hon skrek nästan konstant fram till klockan två. Henke bar henne fram och tillbaks mellan köket och vardagsrummet. På slutet var jag så mentalt slut att jag höll på att bryta ihop. Hon ville inte somna i sin egen säng, så det slutade med att hon fick ligga mellan oss. Till råga på allt så håller min rygg, mina axlar och min nacke på att gå av. Vi bär och vi bär. Hon vill vara nära och det ska röra sig konstant. Ska försöka hitta en sängmobil och en gungande babysitter idag, för vi måste försöka hitta andra lösningar än att vi måste bära så mycket som vi gör, jag håller inte ihop längre.
Är det någon av er som gått igenom samma process med ert barn?
Kram
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...