Direktlänk till inlägg 26 augusti 2014
Idag strålar solen och jag ska stoppa ner skorpan i bärstolen och gå ut i skogen för att (förhoppningsvis) plocka svamp. Sist jag plockade svamp var några dagar innan min förlossning. Det känns som en hel evighet sen nu. Förra veckan firade vi Livias 1 års dag och det var inte utan att bli nostalgisk över de känslor jag bar på i väntan på både henne och Julia. Så här i efterhand så minns jag graviditeten så mycket mer romantisk än vad den egentligen var. Jag hade ont i ryggen, rejält ont. Jag var orolig, orolig för bebisen, för hur det skulle bli att få ett barn, hur jag skulle klara förlossningen osv. Men jag kan nästan inte längre minnas känslan av allt det där. Jag blir mest bara kärleksfylld och bubblig av tanken på att vår fina lilla dotter en gång växte i min livmoder. Att jag burit henne i min kropp.
De sista veckorna har varit så underbara. Julia har sovit bra och varit glad hela dagarna. Det känns att vår lilla familj har fått en helt annan energi. Nu kan vi få kraft tillsammans och Julia ger oss energi hela dagarna. Vi känner att vi kanske inte är så tokiga föräldrar ändå, ja vi kanske till och med är de bästa, för vår dotter.
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...