Idag strålar solen och jag ska stoppa ner skorpan i bärstolen och gå ut i skogen för att (förhoppningsvis) plocka svamp. Sist jag plockade svamp var några dagar innan min förlossning. Det känns som en hel evighet sen nu. Förra veckan firade vi Livias 1 års dag och det var inte utan att bli nostalgisk över de känslor jag bar på i väntan på både henne och Julia. Så här i efterhand så minns jag graviditeten så mycket mer romantisk än vad den egentligen var. Jag hade ont i ryggen, rejält ont. Jag var orolig, orolig för bebisen, för hur det skulle bli att få ett barn, hur jag skulle klara förlossningen osv. Men jag kan nästan inte längre minnas känslan av allt det där. Jag blir mest bara kärleksfylld och bubblig av tanken på att vår fina lilla dotter en gång växte i min livmoder. Att jag burit henne i min kropp.

De sista veckorna har varit så underbara. Julia har sovit bra och varit glad hela dagarna. Det känns att vår lilla familj har fått en helt annan energi. Nu kan vi få kraft tillsammans och Julia ger oss energi hela dagarna. Vi känner att vi kanske inte är så tokiga föräldrar ändå, ja vi kanske till och med är de bästa, för vår dotter. 

Under mer än halva mitt liv har jag lyssnat och känna hans ord. Om och om igen. Och jag är trollbunden. Älskar. Om och om igen.

Idag kommer Julias farmor och farfar hem till oss för att bo här med Julia medan jag och Henne åker upp till Nämforsen och Urkult festivalen. Det här blir första natten som jag och Julia är skiljda åt sen hon började att växa i min livmoder (d.v.s. 19 månader, vilket förklarar att jag haft separationsångest till och från den senaste veckan) Men det känns bra, Julia kommer att ha det bra med farmor och farfar och jag och Henke kommer att ha det gött på urkult.

Som vi har längtat och nu är det äntligen dags att åka upp och mysa. Ska bli så skönt att komma iväg och "bara-vara".

Kram 

Mina första månader som mamma kantades av en olidlig sömnbrist. Man dör inte av sömnbrist, man blir bara sin sämsta version. Typ. Det tog nästan fem månader innan jag fick sova ut efter förlossningen. Hade jag vetat det på förhand så hade jag dött på sekunden. Tur att jag inte visste. Levde på hoppet. I efterhand så tror jag att vår start hade blivit bättre om jag hade valt att flaskmata. Men jag ville amma. Till nästan vilket pris som helst ville jag amma!? Ville nära min lilla bebis alldeles rund, go och nöjd med "grädde som aldrig tycktes sina". Ville nog vara en "helig ko". Men min mjölk var blaskig från start, mättade inte ens den minsta lilla bebismagen någon längre stund. Desto tröttare jag blev desto sämre mjölk fanns att erbjuda. Tappade mjölken flera gånger på mitt ena bröst, men pumpade igång den igen. Maniskt. Hos bvc fick jag höra att det var normalt att bebisar kunde äta ofta på nätten under flera månader, och att amningen var bra, ja den var ju så klart "det bästa för barnet". Att man som förälder skulle må bra disskuterades aldrig. Amningen var viktigare. Efter tre månader försökte vi att ge flaska, utan framsteg. Vi kämpade för att den där flaskan skulle passa lika bra som mina halvt trasiga brösvårtor. Utan framsteg. Vid fyra månaders ålder började vi att ge smakportioner. Efter några veckor åt hon fulla portioner av gröt. Med en grötmätt mage kom sömnen. Den efterlängtade sömnen. Hunger hade hindrat sömnen. Med sömnen kom också lugnet. Nästan fem månader av gråt, skrik och panik var förbi.

Det är lätt att gissa och tro hur saker hade kunnat varit annorlunda, men jag följde min magkänsla. Jag ville amma. För några veckor sen så ammade jag den allra sista gången, med blandade känslor. För hur jobbigt det än var så kommer jag för alltid att minnas de där små fingrarna mot min hud, hennes små ljud, hennes varma kropp så nära. Med tiden kommer jag säkert att glömma allt det där jobbiga och bara minnas hur mycket jag älskade att vi var så nära, nästan som om vi var ett. Hon och jag. Min älskade dotter.

Att bli mamma är det bästa som hänt mig. Det låter som en klyscha, men det är så det känns. Hon fyller mitt liv med kärlek och mening som inget eller ingen annan tidigare gjort. Det är den största kärleken, den finaste gåvan.

Idag har Julia och jag lekt på golvet, vilat på filten, tagit en promenad, dansat nära nära och skrattat åt Trente och Muller. Nu sover Julia för natten och H är på fotboll. Ligger raklång på soffan under en filt och känner mig lycklig.

Tacksam.

Varje morgon lyfter jag över Julia till min säng, sen ligger vi kvar och myser en stund innan leklusten tar över. Hon älskar att leka på golvet i sitt rum och är mest glad hela dagarna. Min lilla tjej som mest vara ledsen de första månaderna av sitt liv, är nu en pigg, nyfiken, glad och gosig liten själ. Min lilla jordgubbe. 

För mindre än två månader sen var jag ett vrak, helt slutkörd både psykiskt och fysiskt. Idag har jag nästan glömt hur jobbigt det var. Precis som många sa. Man glömmer. Snabbt.

Igår kväll låg jag som jag oftast gör på kvällen, på spikmattan lyssnandes på "Värvet" podd, igår intervjuen med Jonas Gardell. Gardell berättade att han för några år sen hade en period då han ifrågasatte allt i sitt liv (utom Mark), allt från stort till smått. Tyckte att det lät så spännande och har funderat lite över det idag, kom fram till att jag också har gjort det några gånger under mitt liv. Graviditeten var en tid då jag ifrågasatta nästan alla mina värderingar, känslor, vanor osv. Graviditeten lärde mig att ha tillit och tålamod. Att acceptera vad jag inte kan förändra har varit svårt, men graviditeten tvingade mig att acceptera och att ha tillit. Hade nog gärna på förhand vetat exakt vilken dag hon skulle födas, hur lång förlossningen skulle bli osv. Att gå 14 dagar över tiden var så mentalt jobbigt, men absolut nödvändigt för att jag skulle nå en djupare tillit.

Bär med mig erfarenheten och tillgången, tålamod och tillit.

Det går inte att föreställa sig hur man påverkas mentalt av långvarig sömnbrist, inte förens man upplevt det själv. Förra veckan var jag dödligt slut, både fysiskt och mentalt. Nästan varenda tanke och känsla var negativ. Tack vare att J och jag har somnat tidigare de sista kvällarna har jag återfått kraft och energi. Så efterlängtat.

Att ligga på spikmattan och lyssna på lugnande musik har hjälpt mig att vila och finna lugn. Utan spikmattan och medveten andning så hade denna resa varit mycket tuffare.

Det är lätt att fastna i negativa tankar, speciellt när man har sömnbrist i bagaget. Genom att skapa en lugn miljö och medvetet andas, om så bara för en kort stund så gör det en enorm skillnad.

Mitt tips till andra slitna småbarns föräldrar.

Kram