Graviditetsvecka 35

Bara en månad kvar. Tankar, förhoppningar, känslor och rädslor inför förlossningen kommer till och från. Att hänge sig till det okända, acceptera och hänga med... det är en utmaning. Man vill och tror att man har kontroll över så mycket i sitt liv, men när det kommer till en graviditet och att föda barn så förstår man på djupet att man inte kan styra och kontrollera allt. En ny resa.

Har till mesta del mått bra i min graviditet, men önskar att jag hade njutit mer under vägen, att jag tidigare hade vågat hänge mig till det nya, det okända.

Nu är det "bara" veckor kvar innan den här resan tar slut och en ny resa tar sin start.

Livet   

Blev djupt imponerad och inspirerad av Aron Andersson när jag hörde om hans bestigning av Kebenekaise. Aron är rullstolsburen men bestämde sig för att bestiga berget och LYCKADES!

Jag sätter min egen gräns, jag kan klara allt.

Har läst om motivation och målsättning här under sommaren och blivit så inspirerad till nya mål i livet. Det är en härlig känsla.

Aron Andersson webbplats och blogg 

Blöt asfalt, cigarettrök, parfym och en blandning av förhoppning och hopplöshet. Rastlöshet och frihet i osynliga kedjor. Fast i det som varit, med en längtan till framtiden.
En annan människa, men endå samma.

Hade väntat så länge på att få bli gravid, vågade nästan inte hoppas längre. Men så med hjälp av en underbar läkare fick vi efter en kort tid veta att det växte ett litet frö. Vårt frö, vårt barn. 

Igår kom det plötsligt över mig hur lycklig jag är som bär på vårt lilla barn. Visst har jag kännt lycka och kärlek genom hela graviditeten, men igår kändes det verkligen på djupet. Kärlek, på ett nytt sätt.

Tacksamhet   

I kväll är det fullmåne och vi väntar klart väder, natten kommer att bli fylld av ljus och energi. Ska tvätta alla mina stenar och lägga ut dem över natten, i månljuset. I september infaller fullmånen den 19, den så kallade skördemånen, kanske är det då vår dotter vill komma ut till oss som väntar på henne? 

Igår började jag dagen med att drick te i soffan och kolla på en gammal film från 1992, Thunderheart. Filmen är baserad på verkliga händelser från 70 talet när ett mord inträffade och utreddes i Pine ridge reservatet i South Dakota. I filmen får man följa en FBI agent som under sitt arbete med utredningen gör en andlig resa och knyter an med sitt arv från indianerna.

Jag älskar allt som har med de nordamerikanska indianerna att göra, film, musik, konst, hantverk, bilder...ja allt. Såg "Dansa med vargar" när den var ny och ville inget annat än flytta ut på prärien och springa barfota. Har haft boken "Vinden är min mor" på lager en tid, och efter igår kom lusten över mig att läsa den.

Att läsa passar bra nu när jag inte har förmågan att röra mig speciellt mycket. I går kväll kände jag mig så rastlös och ledsen över att inte kunna göra vad jag har lust med. Skulle vilja ta en skogspromenad, men det gör så ont efter så kort stund. Följde med Magda på Birsta en snabb sväng igår och kände mig så bra när vi åkte, efter en butik började det att "stråla" och efter att vi gått igenom Willys så var jag redo att vila igen. Det är en helt ny upplevelse att kroppen säger stopp på det här sättet. Känner mig mer ödmjuk inför hälsan nu, den är inget man bara kan ta för given, inget man bara kan räkna med.

Blommor å kärlek   

Igår skruvade vi ihop spjälsängen och möblerade om i sovrummet för att få den på plats. Så många fjärilar som fladdrade i min mage efter det, även Henke blev lite skärrad. Snart är det dags, snart är vi föräldrar...för resten av våra liv. Det känns helt surrealistiskt.

Alla som får barn för första gången i Sverige blir inbjudna via mödravården att gå med i en "föräldrargrupp". Där ska man få en liten "utbildning" om vad som väntar och sen får alla i gruppen ventilera sina funderingar. Jag känner mig väldigt lugn och trygg inför förlossningen och att jag har många i mitt liv att fråga om det är något jag funderar över. Har ingen lust att(som jag känner) sitta med främlingar och höra om alla deras orosmoln. Bland mina nära är jag inte ensam om att ha kännt så här, det finns flera som avstått från "utbildningen" och som det har känts hela vägen och fortfarande gör så kommer vi att avstå från utbildningen.

I går köpte jag de första napparna till bebisen, 2 sorter i olika "tuttform". Har sett att det finns flera olika varianter och eftersom att jag är helt grön på området så googlade jag "första nappen" och fick upp massor av information. En av länkarna var ett långt utlägg om hur hemskt det är att ge bebisar napp!!?? Att man då som förälder inte tillfredsställer barnets egentliga behov! WHAT??!! Hela utlägget menade alltså att alla föräldrar som ger napp är dåliga föräldrar!? Nej tack. I fortsättningen ska jag fråga i min omgivning och undvika google.

Det är utlägg som dessa som delvis gör att jag gärna avstår från föräldragruppen. Jag blir bara så trött av människor som "propagerar", de går bort. Jag ber till gudarna att jag inte ska förvandlas till en sån förälder som tycker att "mitt sätt är det enda rätta". Nej, med människor så finns det inget sätt som är "det enda rätta", varje familj gör det som känns bäst för dom.

Jag tycker att det är spännande att höra om andras upplevelser och vilka värderingar andra har, det får mig att ifrågaställa mina egna värderingar och det gör mig mer medveten om vad jag anser vara viktigt i fråga om mitt kommande föräldraskap och allt annat vad gällande att vara en människa.

Så ett stort tack till alla föräldrar och medmänniskor som delar med sig av sina erfarenheter och hjärtan. 

/Blommor och kärlek