Det har varit en stor omställning att börja jobba heltid, varannan helg dessutom. Jag fick en mindre chock av hur lite fritid man har över, och ork. Jag hinner knappt och ännu mindre orkar jag umgås med familj och vänner. Nu förfaller vårt hem ordentligt mellan ledigheten, och jag lika så. För många är det säkert en strunt sak, men för mig betyder det mycket hur mitt hem ser ut och känns. Jag mår bra när jag hinner och orkar hålla det rent, fint och ompysslat.

Men men...det rullar på.

Man anpssar sig.

Fogar sig.

Rättar sig i ledet.

Läs Fredrik Virtanens krönika

Jobbar kväll idag, så jag låg kvar och lät ljuset långsamt fylla rummet. Väldigt skönt. Har varit så stressad i flera månader, har haft svårt att sova, att slappna av och njuta av det fina i livet. Men med semestern hittade jag lugnet igen. Jag har nått nya djup inom mig själv med allt som pågått inom mig det senaste året.

Det finns en mening med allt som kommer till oss och vad vi väljer att fokusera på.

Namaste   

"Till dig

som ännu inte har något namn

du är bara en dröm

jag hoppas ska bli sann

till dig

med all den kärlek jag vill ge

jag har väntat länge nu

känns som en evighet

till dig

som jag hoppas jag får känna

ditt lilla huvud mot min arm

lilla stjärna utan namn

innan åren springer bort

innan det är försent

jag är bara en

bland miljoner

som längtar

jag vet tro mig jag vet

till dig

som jag vill se växa upp

torka tårar från din kind

få dig att skratta

att vara still

till dig

ett löfte som du får

jag lovar att älska dig

så mycket som det bara går"

Vem är troende?

Är man religös om man är troende?

Ibland kan jag fyllas av en känsla, av någonting större än mina vardagliga tankar och känslor.En ödmjukhet och ett lugn som är väldigt behagligt. I just de stunderna så känns det så självklart att jag hör samman med alla och allt som existerar. Jag är bara en del av allt och vi är alla en och samma.

Är det tro?

Är det att vara religös?

Jag önskar att jag kunde "styra" in mig själv i den känslan mer ofta, men den kommer alltid oanmäld.

Hur känner ni? Tror ni?

Annas eviga 

Det har varit en omtumlande tid. Alla känslor "drogs till sin spets". Och nu börjar jag vandra en ny väg i livet. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att drömmar kan gå i uppfyllelse.

Igår när jag kom hem från jobbet låg äntligen Hanna Hellquists bok i vår brevlåda. (Sökte den med "ljus och lykta" på nätet och lyckades få tag på den från ett bokantikvariat) Lycka.

Fridens liljor.

Kanske är det snart det börjar på riktigt, livet.

Helt ärligt så är det med den känslan jag har levt i ungefär två år. En väntan, en längtan tills livet ska ta start.

Livet är ju nu, det pågår NU. Jag har ju mitt liv, jag är frisk och jag är fri (?) Jag är där jag är för att jag har valt det och missförstå mig inte, jag är inte olycklig, men jag är heller inte helt tillfredställd.

Jag vill ha mer av livet.

Såg ett avsnitt av sommarpratarna igår och fick mig en riktig tankeställare, på ett väldigt positivt sätt.

Jag undrar hur många människor det är som lever just så, i en väntan. Att snart... snart ska jag slappna av, snart ska jag njuta, snart är det semester, snart är det lön, snart är jag smal, snart är jag lycklig, snart har jag en underbar man, snart har jag barn, snart har jag ett fint hem, snart har jag nya kläder, snart har jag ett nyrenoverat badrum, en ny bil, snart är det sommar, snart, snart, snart...

Det är helt galet. Vansinne. Hur kan jag leva så? Varför? Varför lever vi så här i ett samhälle där så många har det materiellt bra? Jag har det bra, vi bor fint, kör en fin bil, äter och dricker gott, unnar oss fina saker och upplevelser, jag har en man, familj och vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig.

Fortfarande så väntar jag.

Har vi för höga förväntningar på oss själva och livet? Vill vi bara tro och hoppas att vi ska kunna leva oftare och längre i eufori? För att trösta oss i den grå vardagstristessen. Det finns ju en del människor som beskriver hur de hittat ro och lycka, på ett sätt som vi vanliga dödliga nästan tror är lögn. Har läst om många framgångsrika människor som helt bytt fokus i livet och blivit lyckligare. Men jag har så svårt att ta till mig när människor med god ekonomi beskriver hur lite det materiella betyder. Att veta att man har råd till mat, hem och alla andra basala behov är en grundförutsättning (eller?)

Måste jag sälja allt jag äger, dra till ett tempel i Asien, vara tyst i månader, yoga i flera år för att sen åka hem och skriva en bok?

Är det vad som krävs?

Jag vet att det inte kommer att komma något utifrån, att det måste komma från hjärtat. Jag vet och har vetat hela tiden. Det vet vi alla.

Men hur gör man för att verkligen kunna släppa denna framtidssträvan som står hinder för att vara lycklig nu?

Hur gör man?

Många kvinnor säger att de blir trötta när de har mens, men för mig är det då det vänder. Eftersom att min pms verkligen har varit fruktansvärd de sista åren, så är det innan mensen det är som jobbigast. Imorse när jag vaknade kände jag mig stark, trodde att det bara var solens inverkan ända tills jag fick min mens. Nu har hormonerna spökat klart för den här gången, nu får jag känna mig normal i ca 2 veckor! (det ska vara citationstecken före och efter normal, men det går tydligen inte att använda i detta teckensnitt!!! )

Jag undrar hur många kvinnor det är som verkligen lider av sin pms? De flesta i min närhet verkar tackla det bra i jämförelse med mig. Men det är svårt att se vad som sker på insidan, alla kvinnor som har pms kanske inte förstår vad det är frågan om. Tar gärna alla mina fysiska symptom alla dagar i veckan, bara jag slipper de mentala.

Det känns som att vara bipolär, light.

Lyssna på PMS Monstret, en dokumentär från Sveriges radio. Både lärorik, hemsk och rolig. Rolig för att pms gör kvinnor orationella! (När man har pms anser man sig vara hur rationell som helst och det är INTE roligt, inte någonstans är det roligt.)

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/55571?programid=909

När jag var tonåring önskade jag att mitt liv var som Angelas i "My so called life". Att jag hade föräldrar som hon hade, trygga, stabila, alltid stöttande och beskyddande. Att jag hade vänner som hon. Att det fanns en lika snygg kille att tråna efter. Att det fanns en charmig granne , en nörd som trånade efter mig.

Jag älskade Angela. Det gör jag fortfarande, för hon var/är en del av vad jag var/är. Men mitt liv såg inte ut som hennes.

Om Angela varit en verklig människa så hade hon tagit sig genom skolan, hela vägen, skaffat sig en utbildning, förmodligen jobbat med något kreativt.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill med mitt liv. Jag bara känner och vet att jag inte gör det än.

Kram från ett kök uppe på en kulle