I går tappade jag upp ett hett bubbelbad, ställde upp laptopen och kröp ner med det första avsnittet från den nya säsongen Girls. Var lite orolig att behöva bli besviken, tycker ofta att det kan bli så när man väntat länge på "ett kärt återseendet". Oroade mig i onödan. Som jag har längtat efter dessa tjejer. Och Jemina Kirke...vackra vackra kvinna.

Denna veckas "Korrespondenterna" visade hur många föräldrar i I-länder planerar upp sina barns tid, med aktiviteter som gymnastik, fotboll, teater, extra-studier osv. Barnen får nästan inget utrymme för "den fria leken". När jag såg programmet blev jag djupt sorgsen och kom att minnas ett reportage som jag läste för en tid sen som handlade om att tusenåriga barnlekar håller på att försvinna på grund av just detta. Hur kommer detta att påverka barn? Min tro är att det är allt annat än positivt.

Se avsnittet här.

Mina finaste barndoms-minnen är från just "den fria leken", från när vi barn utan uppsikt av vuxna fick låta fantasin flöda och alla sinnen fyllas. 

Har precis haft ett litet gråtkalas till filmen "song for Marion". Om du behöver gråta en liten skvätt så kan du få hjälp på traven om du ser den.

Har redigerat bland mina länkar och lagt till några nya. En av de nya är Ida en ung kvinna, mamma och sundsvallsbo.

Kolla in de nya länkarna. 

Karlavagnen är ett radioprogram som har nytt tema för varje avsnitt och vem som helst kan ringa in och ha chans att berätta sina åsikter och erfarenheter i ämnet. Väldigt spännande och underhållande då det många gånger är "original" som ringer in till programmet. Igår tog de upp och samtalade kring "curlingföräldrar" och varför en del behandlar sina barn som kungar. Ett ämne som jag och Henke har pratat en del om sen vi blev gravida. Hur gör man för att INTE bli en curlingförälder, för att inte curla bort barnets egna drivkraft? Var går gränsen? Det är lätt att titta på andra och se vad som kanske kan vara fel. Är helt övertygad om att det är så mycket svårare när man står där med sina egna barn.

LYSSNA PÅ PROGRAMMET HÄR

Hur kunde det dröja så länge innan jag såg denna underbara, viktiga, sorgliga, kärleksfulla serie?

Se den.

Mina nätter är inte fyllda av sömn längre. Numera sover jag lite "hipp som happ" och istället för att läsa eller titta på tv så ligger jag och lyssnar på gamla avsnitt i sveriges radios podarkiv. Älskar "sommarpratarna", "stil", "kropp och själ" och "odla med P1". I natt lyssnade jag på Annika Östbergs sommarprat från 2010. Det finns så många bra sommar-och vinter-i P1, som berört mig vid hjärtat och lämnat kvar eftertanke och ödmjukhet... Jonas Gardell, Rikard Wolff, Leo Razzak, Hanna Hellquist, Nanne Grönvall, Filip Hammar, Kristian Gidlund (som jag fortfarande inte orkat lyssna mig igenom!) och många många fler.

Började dagen med att se filmen Braveheart från 1995, grät mig igenom ungefär 100 av 177 minuter. Har sett filmen många gånger och gråter lika mycket varje gång! (böhöhö....what!!??) Hur är det möjligt? Finns flera filmer som jag sett många gånger och gråter lika mycket till varje gång. Mycket märkligt, men det är ju så myyysigt av någon konstig (och bisarr?!) känslomässig anledning. Är detta ett kvinnligt beteende? Vet av många kvinnor som känner igen sig, men har aldrig hört en endaste man säga att han känner igen sig. Har aldrig sett en man gråta till en film, ALDRIG. En gammal killkompis berättade att han hade fått en liten tår i ögat till filmen Armageddon, det är allt. Märkligt.

För något år sen fick jag för första gången höra talas om  Pradyumna Kumar och hans otroliga resa från Indien till Borås och kärleken. Blev trollbunden och längtade efter att höra mer om han och hans frus liv. Nu har jag beställt boken och ser fram emot att läsa den under mina sista dagar som gravid.   

Några ord från Pradyumna i tidningen "Leva"

" Det viktigaste av allt i livet är andningen. Först andningen och sen kommer kärleken. Allting är ett. Andningen bevisar det. Genom andningen är vi sammankopplade på det djupaste planet med allt levande, från kolatomer till elefanter i Afrika och krokodiler i Indien.

Livet är mycket enkelt, men vi människor har gjort det komplicerat, menar PK.  Det är tanken på separation som har skapat våra problem.

Livets resa är intressant. Vi reser hela tiden mellan två landskap, det inre och det yttre. Du är din egen guru. Det är enkelt och du har allt du behöver inom dig. "