Tanken igår var att vila så mycket som möjligt. Tanken. I verkligheten passade jag på att ringa samtal, läsa igenom post, bädda rent i sängen, tvätta, städa badrum, damsuga, skura golv och duscha. När kvällen kom var jag helt slutkörd. Tack och lov tog Henke hand om Julia fram till klockan klockan ett så att jag fick sova några timmar innan nattens ammande. 

Jag har hört det tusen gånger, "passa på att vila när barnet sover". Det är inte lätt mitt på ljusa dagen. Men men..man är ju nybörjare så att säga. Tids nog så får jag rutin på det.

Trodde inte innan att jag skulle gilla amningen som jag gör, för trots att det tar tid under natten och bröstvårtorna ömmar så är det jätte mysigt. Hennes varma lilla kropp mot mitt bröst, hennes små fingrar som pillar min hud, hennes varma andning, hennes små söta ljud.   

Idag ska jag och Julia gå i myskläder och jag ska försöka sova så mycket som möjligt under dagen. Amningen tar lång tid under natten, igår kväll var jag så trött att jag hade kunnat somna ståendes. Hoppas vi får upp lite effektivitet i amningen snart, för just nu känns det som att hon vill ha mig som napp. Ska fråga bvc om råd när vi ses.

Jag njuter bara mer och mer av att hon är här hos oss, trodde inte att jag skulle få så starka känslor på så kort tid. Att jag drabbades av spinal huvudvärk och nackspärr under 5 dygn efter förlossningen har gjort att jag njutit ännu mer av dagarna efter "blood patchen". Den smärtan var den värsta jag upplevt, och den i kombination med en oförmåga att ta hand om mitt nyfödda barn var verkligen knäckande. Henke är en hjälte som tog hand om oss både praktiskt och mentalt. Hade aldrig klarat det så pass utan honom.

Våra familjer har varit här och träffat lilla Julia och jag ska inte sticka under stolen med att vi är stolta och malliga över henne!   

Igår fick vi äntligen åka hem från sjukhuset. Har aldrig tidigare haft sån hemlängtan. I natt har vi sovit som 4 bebisar här i sängen, julia jag henke och muller. Har sovit mer denna natt än vad jag gjorde på tre dygn på bb.
Julia är så nöjd och fin, sen vi kom hem har hon bara ätit och sovit. Hon skriker bara när vi klär av henne, då gallskriker hon tills att vi klätt henne igen. Ingen nakenfis än iallafall.

Kärlek <3

Igår kl 19.30 kom vår fina lilla Clara Julia Wallner. 53cm lång och 4333g tung. Vi mår bra och lyckan är enorm.

Kärlek

Värkarna kom igår och blev väldigt intensiva en sväng, med ca 3 minuter mellan de 1 minut långa värkarna lång jag på sängen och upprepade.. "ååå gud.. ååå gud...!!?? Hahah. Vi åkte in tillförlossningen för att kolla läget vid kl.2 Efter en timme var det konstatetat att jag var öppen 3 cm men hade 1.5 cm kvar av tappen. Låååångt kvar! Fick med mig smärtstillande och sömntabletter. Väl hemma igen fick jag några riktigt intensiva värkar. Nära gråten två gånger...puuu. efter en stund somnade jag (prisa läkemedel) . Vaknade av värkar efter några timmar, så nu har jag legat i badet en stund och det hjälpte verkligen. Blir fler bad idag. Nu ska jag försöka sova en stund igen. Henke och muller sover som små björnar här intill i sängen. ???

Har haft konstant "mensvärk" sen igår kväll. Vaknade flera gånger i natt och konstaterade att värken fanns kvar. I morse gick slemproppen, så något är på gång. Ingen är gladare än jag, hoppas hoppas att värkarna kommer snart. 

Muller har upptäckt hur mysig voxi-påsen är! *suck* Alltså denna katt, han har testat alla bebisens prylar. Skulle Muller få bestämma så skulle han sova i spjälsängen varje dag.

Igår lagade Henke en svamp-risotto med baconlindad kycklingfilé. Det var jätte mysigt att äta en god mat middag vid ett fint dukat bord. Den sista tiden har det blivit många middagar i soffan framför "family guy". Efter maten drog vi på oss mjuka skor och gick en rask promenad i hopp om att få igång förlossningen. Tror att både jag och Henke hade en pirrande känsla av att mina värkar kanske skulle komma i natt och det var så skönt att komma ut på en promenad. Målet var förlossning men resultatet blev; ryggvärk och foglossning.

Vaknade utvilad i morse, med en sovande liten bebis i magen. Igen. 

 Det är en prövning att acceptera det jag inte kan förändra eller påverka. 

Ul visade att det fanns normal mängd fostervatten, fin moderkaka osv. Ctg visade att bebisen verkar må fint där inne. Läkaren som gjorde hinnsvepningen sa att jag är helt mjuk och att hon fick in ett finger (tror att det betyder att jag är öppen 1 cm). Hon var förvånad över att jag inte hade haft några förvärkar med tanke på att jag är förstföderska och nu var helt "mogen" där nere. Hinnsvepningen var inte det mest behagliga jag upplevt, det gjorde ont med inte outhärdligt ont. Ganska udda situation också att någon ordagrant och bildligt gräver i slidan. Inte så bekvämt. Hon frågade flera gånger om hon skulle sluta, men jag ville verkligen att hon skulle "röra-igång-förlossningen". Den smärtan var nog ändå "en piss i missisippi" i jämförelse med vad som komma skall skulle jag tro.   

Både jag och Henke är så trötta på att leva i denna "förlossningsbubbla" nu, vi vill komma hem med vårat barn. Inte långt kvar, tack och lov.

V41 (41+3)