Direktlänk till inlägg 3 september 2013
Mina nätter är inte fyllda av sömn längre. Numera sover jag lite "hipp som happ" och istället för att läsa eller titta på tv så ligger jag och lyssnar på gamla avsnitt i sveriges radios podarkiv. Älskar "sommarpratarna", "stil", "kropp och själ" och "odla med P1". I natt lyssnade jag på Annika Östbergs sommarprat från 2010. Det finns så många bra sommar-och vinter-i P1, som berört mig vid hjärtat och lämnat kvar eftertanke och ödmjukhet... Jonas Gardell, Rikard Wolff, Leo Razzak, Hanna Hellquist, Nanne Grönvall, Filip Hammar, Kristian Gidlund (som jag fortfarande inte orkat lyssna mig igenom!) och många många fler.
Började dagen med att se filmen Braveheart från 1995, grät mig igenom ungefär 100 av 177 minuter. Har sett filmen många gånger och gråter lika mycket varje gång! (böhöhö....what!!??) Hur är det möjligt? Finns flera filmer som jag sett många gånger och gråter lika mycket till varje gång. Mycket märkligt, men det är ju så myyysigt av någon konstig (och bisarr?!) känslomässig anledning. Är detta ett kvinnligt beteende? Vet av många kvinnor som känner igen sig, men har aldrig hört en endaste man säga att han känner igen sig. Har aldrig sett en man gråta till en film, ALDRIG. En gammal killkompis berättade att han hade fått en liten tår i ögat till filmen Armageddon, det är allt. Märkligt.
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...