Mina första månader som mamma kantades av en olidlig sömnbrist. Man dör inte av sömnbrist, man blir bara sin sämsta version. Typ. Det tog nästan fem månader innan jag fick sova ut efter förlossningen. Hade jag vetat det på förhand så hade jag dött på sekunden. Tur att jag inte visste. Levde på hoppet. I efterhand så tror jag att vår start hade blivit bättre om jag hade valt att flaskmata. Men jag ville amma. Till nästan vilket pris som helst ville jag amma!? Ville nära min lilla bebis alldeles rund, go och nöjd med "grädde som aldrig tycktes sina". Ville nog vara en "helig ko". Men min mjölk var blaskig från start, mättade inte ens den minsta lilla bebismagen någon längre stund. Desto tröttare jag blev desto sämre mjölk fanns att erbjuda. Tappade mjölken flera gånger på mitt ena bröst, men pumpade igång den igen. Maniskt. Hos bvc fick jag höra att det var normalt att bebisar kunde äta ofta på nätten under flera månader, och att amningen var bra, ja den var ju så klart "det bästa för barnet". Att man som förälder skulle må bra disskuterades aldrig. Amningen var viktigare. Efter tre månader försökte vi att ge flaska, utan framsteg. Vi kämpade för att den där flaskan skulle passa lika bra som mina halvt trasiga brösvårtor. Utan framsteg. Vid fyra månaders ålder började vi att ge smakportioner. Efter några veckor åt hon fulla portioner av gröt. Med en grötmätt mage kom sömnen. Den efterlängtade sömnen. Hunger hade hindrat sömnen. Med sömnen kom också lugnet. Nästan fem månader av gråt, skrik och panik var förbi.

Det är lätt att gissa och tro hur saker hade kunnat varit annorlunda, men jag följde min magkänsla. Jag ville amma. För några veckor sen så ammade jag den allra sista gången, med blandade känslor. För hur jobbigt det än var så kommer jag för alltid att minnas de där små fingrarna mot min hud, hennes små ljud, hennes varma kropp så nära. Med tiden kommer jag säkert att glömma allt det där jobbiga och bara minnas hur mycket jag älskade att vi var så nära, nästan som om vi var ett. Hon och jag. Min älskade dotter.

Att bli mamma är det bästa som hänt mig. Det låter som en klyscha, men det är så det känns. Hon fyller mitt liv med kärlek och mening som inget eller ingen annan tidigare gjort. Det är den största kärleken, den finaste gåvan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter i skrivande stund på tåget. Jag och H har varit och hälsat Jonas-Petter och Kanchana i Malmö. Vi hade inte träffats sen i början på augusti, så det var ett kärt återseende. Önskar att de bodde närmare Sundsvall, eller I Sundsvall.    Helge...

Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här.  Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer       Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...

Från inskolningen och att jag började plugga så har tiden rusat förbi. Det tog några veckor att landa i det nya livet. Först hade jag magont över att lämna en gråtandes skorpa, och sen hade jag magont över att hämta en gråtandes skorpa (vill inte föl...

Igår fick vi ett samtal med ett erbjudande om en dagisplats till Julia, på vårt "drömdagis". Ja, tack sa vi. Den 12 januari börjar inskolningen. Den 19 januari börjar jag på mitt nya jobb. Snart börjar ett nytt liv. Det känns jätte spännande. Tack ...

Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...