Direktlänk till inlägg 1 oktober 2012
Vi åkte ut till dina föräldrars förlorade dröm.
En gammal skola med en gymnastiksal fylld av påbörjad, aldrig färdigställd konst.
Så vacket.
Så sorgligt.
Vi eldade i öppna spisen, kollade på stjärnorna och målade en tavla.
Du berättade att hon dog där ute en kväll.
Din mamma.
När du fortfarande var ett barn.
En dag, helt plötsligt.
Dog.
Vi grät.
Och jag älskade dig, min vän.
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...