Direktlänk till inlägg 4 november 2012
När jag var tonåring önskade jag att mitt liv var som Angelas i "My so called life". Att jag hade föräldrar som hon hade, trygga, stabila, alltid stöttande och beskyddande. Att jag hade vänner som hon. Att det fanns en lika snygg kille att tråna efter. Att det fanns en charmig granne , en nörd som trånade efter mig.
Jag älskade Angela. Det gör jag fortfarande, för hon var/är en del av vad jag var/är. Men mitt liv såg inte ut som hennes.
Om Angela varit en verklig människa så hade hon tagit sig genom skolan, hela vägen, skaffat sig en utbildning, förmodligen jobbat med något kreativt.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill med mitt liv. Jag bara känner och vet att jag inte gör det än.
Kram från ett kök uppe på en kulle
Tappade känslan för att skriva på bloggen, men idag är den här. Ser att jag har några trogna besökare, trots att tiden gått sen sist. Det värmer Önskar jag bara kunde skriva om allt fint som har hänt sen sist. För det har hänt så mycket ...
Har blivit besatt av att lyssna på dokumentärer om mord, sjukdomar, naturkatastrofer och fascism. Mest spännande är det att höra om galna mördare och överlagda mord. En viss sambo börjar klaga över att en för så kallade olämpliga samtal. Vem vill ...