Träffade barnmorskan idag och tog blodtryck, blodvärde, blodsocker, vikt, mätte magen och lyssnade på hjärtat. Allt såg jätte fint ut, det enda som var att anmärka var att järnvärdet hade gått ner lite så hon föreslog att jag skulle ta tillskott i förebyggande syfte inför förlossningen. Köpte järnkapslar som sägs vara skonsammare för magen, hoppas att det stämmer. Bebisen ligger helt fixerad och barnmorskan tror inte att det är en stor bebis. Om vi får en liten på strax över tre kilo så hon kommer att kännas pytteliten i jämförelse med Livia som vägde 4,2 när hon föddes. Spännande, jag längtar verkligen efter att få träffa den lilla människan som bökar runt där inne. Har fortfarande inte riktigt greppat att vi ska bli föräldrar, att vi snart har en liten bebis här hemma. Overkligt.

Det blev inte riktigt som jag hade hoppats på, eller egentligen blev det så men jag insåg när det stod på plats att jag inte vill ha ett vitt bord....suck. Vill ha ett bord i teak, trots att vi aldrig kommer att kunna undvika "ringar"och fläckar. Får lägga ut det här till försäljning och påbörja ett sökande efter ett större teakbord.

På topp tre av loppisar ligger Hamsta loppis. Tre våningar med allt mellan himmel och jord, där går det att hitta riktigt fina fynd. Varje gång jag åker dit så vill jag köpa massor av gamla vackra glas, men blir alltid för snål. Varför? Idag hittade jag iallafall ett gammalt "klaff-bord" som kommer ifrån ett litet torp i Jämtland. En omgång med slipmaskinen och påbörjande av målning har hunnits med idag. I morgon ska jag såga av benen, då det är tänkt till vardagsrumsbord. Nästan alla nya bord som säljs i butiker är alldeles för låga för min smak, man vill ju kunna fika i vardagsrummet utan att bryta ryggen. Hoppas att vi ska trivas med det nya.

Trädgårdsarbete gör mig lycklig. Lycklig och trött.

Många plantor och blommor hamnade på komposten idag. Fortfarande är några växter fina och blommande, de fick lite extra kärlek så nu står de nog fint i några veckor till. Har tvättat ur många krukor och ställt i ordning lite inför vintern, väldigt tidigt men också väldigt skönt att ha lite gjort innan bebisen kommer. Medans jag plockade och städade bland växter, krukor och ogräs så funderade jag över nästa års trädgårdsplaner.

Väldigt avkopplande, som meditation.

Yrvaken trodde jag att vattnet hade gått, skrek rakt ut till Henke, rusade in på toan, började vakna till för att inse att det bara var en dröm. Besvikelse. Jag blev så glad, tänkte att..nu är det inte långt kvar. Jaja...jag vankar vidare.

Min finaste, Urkult 2013   

Hur kunde det dröja så länge innan jag såg denna underbara, viktiga, sorgliga, kärleksfulla serie?

Se den.

Mina nätter är inte fyllda av sömn längre. Numera sover jag lite "hipp som happ" och istället för att läsa eller titta på tv så ligger jag och lyssnar på gamla avsnitt i sveriges radios podarkiv. Älskar "sommarpratarna", "stil", "kropp och själ" och "odla med P1". I natt lyssnade jag på Annika Östbergs sommarprat från 2010. Det finns så många bra sommar-och vinter-i P1, som berört mig vid hjärtat och lämnat kvar eftertanke och ödmjukhet... Jonas Gardell, Rikard Wolff, Leo Razzak, Hanna Hellquist, Nanne Grönvall, Filip Hammar, Kristian Gidlund (som jag fortfarande inte orkat lyssna mig igenom!) och många många fler.

Började dagen med att se filmen Braveheart från 1995, grät mig igenom ungefär 100 av 177 minuter. Har sett filmen många gånger och gråter lika mycket varje gång! (böhöhö....what!!??) Hur är det möjligt? Finns flera filmer som jag sett många gånger och gråter lika mycket till varje gång. Mycket märkligt, men det är ju så myyysigt av någon konstig (och bisarr?!) känslomässig anledning. Är detta ett kvinnligt beteende? Vet av många kvinnor som känner igen sig, men har aldrig hört en endaste man säga att han känner igen sig. Har aldrig sett en man gråta till en film, ALDRIG. En gammal killkompis berättade att han hade fått en liten tår i ögat till filmen Armageddon, det är allt. Märkligt.