Kanske är det snart det börjar på riktigt, livet.

Helt ärligt så är det med den känslan jag har levt i ungefär två år. En väntan, en längtan tills livet ska ta start.

Livet är ju nu, det pågår NU. Jag har ju mitt liv, jag är frisk och jag är fri (?) Jag är där jag är för att jag har valt det och missförstå mig inte, jag är inte olycklig, men jag är heller inte helt tillfredställd.

Jag vill ha mer av livet.

Såg ett avsnitt av sommarpratarna igår och fick mig en riktig tankeställare, på ett väldigt positivt sätt.

Jag undrar hur många människor det är som lever just så, i en väntan. Att snart... snart ska jag slappna av, snart ska jag njuta, snart är det semester, snart är det lön, snart är jag smal, snart är jag lycklig, snart har jag en underbar man, snart har jag barn, snart har jag ett fint hem, snart har jag nya kläder, snart har jag ett nyrenoverat badrum, en ny bil, snart är det sommar, snart, snart, snart...

Det är helt galet. Vansinne. Hur kan jag leva så? Varför? Varför lever vi så här i ett samhälle där så många har det materiellt bra? Jag har det bra, vi bor fint, kör en fin bil, äter och dricker gott, unnar oss fina saker och upplevelser, jag har en man, familj och vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig.

Fortfarande så väntar jag.

Har vi för höga förväntningar på oss själva och livet? Vill vi bara tro och hoppas att vi ska kunna leva oftare och längre i eufori? För att trösta oss i den grå vardagstristessen. Det finns ju en del människor som beskriver hur de hittat ro och lycka, på ett sätt som vi vanliga dödliga nästan tror är lögn. Har läst om många framgångsrika människor som helt bytt fokus i livet och blivit lyckligare. Men jag har så svårt att ta till mig när människor med god ekonomi beskriver hur lite det materiella betyder. Att veta att man har råd till mat, hem och alla andra basala behov är en grundförutsättning (eller?)

Måste jag sälja allt jag äger, dra till ett tempel i Asien, vara tyst i månader, yoga i flera år för att sen åka hem och skriva en bok?

Är det vad som krävs?

Jag vet att det inte kommer att komma något utifrån, att det måste komma från hjärtat. Jag vet och har vetat hela tiden. Det vet vi alla.

Men hur gör man för att verkligen kunna släppa denna framtidssträvan som står hinder för att vara lycklig nu?

Hur gör man?

Jag har fått jobb. Fast, heltid hos Sundsvalls kommun. Kan inte riktigt förstå att detta är sant. Känns jätte nervöst, skönt, spännande, roligt, skrämmande (hjälp, jobba heltid...hela tiden..alla veckor!). Men detta kommer att bli jätte bra, nu ska jag gå till jobbet och göra mitt jobb, inte gå till jobbet och göra någon annans jobb. Och jag vet att jag kommer att få många fina kollegor.

Idag är en bra dag  

...undvik att ha dina tajtaste jeans vid en arbetsintervju. Det är en fördel att kunna andas.

Nu är det bara att vänta.

Henke skjuter gubbar framför teven. Känner mig inte ensam för det här uppe i sängen.

Har fjärilar i magen. Flyt...ge mig flyt! Jag behöver det.

Fick ett väldigt glädjande besked idag, att på måndag ska jag på anställningsintervju. Jag hoppas att jag är den dom vill ha, för jag vill verkligen ha det här jobbet. Önskar önskar önskar....

Med det glädjande beskedet i tankarna drog jag i mig en Celsius (jätte gott) och drog ut på en power walk. Tog ut mig tills jag fick blodsmak i munnen. Endorfintoppad till max när jag pustade ut här hemma.

Älskar att börja dagen med att lyssna på Morgonpasset i P3. Jag ler som ett fån i min ensamhet, måste se väldigt roligt ut när jag promenerar med Morgonpasset i lurarna. Är lite kär i Hanna Hellqvist. Hannas program, Jakten på det perfekta livet i SVT är på min topp 3 lista just nu tillsammans med Annas eviga och Sommarpratarna.

Har lagt in en länk till Hannas blogg     

Igår köpte jag en helt underbar klänning på Ericshjälpen,(för 37 kronor!!!) En mörkgrå silke/viscose klänning i Dansk design som är alldeles för liten, men förhoppningsvis kan jag ha den på nyårsafton. Önskar.

Vet inte vad jag ska göra på nyår, men oavsett så kan man inte att vara överklädd på nyår, bara tvärtom. Jag och Henke pratade om att vi ska ha långbord här hemma hos oss, det vore jätte trevligt.

Hur långt i förväg skickar man ut inbjudningar till en Nyårsfest? Det kanske är dags för det redan nu?

En gammal sommarbild på min fina kusin Jenny och mig   

Ägg och bacon trodde jag att varje frukost skulle bestå av med lchf, men det stämmer inte alls. Idag blev det dock den kombon då jag igår kväll kände att jag låg på alldeles för få kalorier. Äter hellre mer på förmiddagen än på kvällen. Jag har inte läst på någon Lchf-blogg om någon som håller koll på kalorier, men det känns ju som att det är det det handlar om egentligen. Att ligga på minus.

Det är märkligt vilken härlig känsla jag får i kroppen med lchf. Det känns som jag gått ner 15 kg, känner mig smal i förväg. Tyvärr syns det inte på utsidan, men snart. Det absolut bästa är att slippa vara sugen på allt som innehåller snabba kolhydrater, vilket jag haft STORA problem med. Det suget har besegrat min karaktär och gjort att jag varit överviktig i 3 år. Nu är suget borta. Det är en befrielse, känns som att nyktra till.

Kram   

Efter en lång dag är det så skönt att tvätta ansiktet och halsen med en bra rengöring, lägga ansiktsvatten, ögoncreme, nattcreme. Det har blivit ritual, varje morgon, varje kväll. Förr struntade jag i vad jag tvättade och fuktade min hud med. När jag fick pigmentförändringar och mina första rynkor så tänkte jag om. Nu solar jag aldrig solarium, pressar aldrig i solen någon längre stund och använder alltid solskyddsfaktor. Det tog en tid att vänja mig vid min naturliga hudton. Jag hade blivit förblindad efter många år med solande i solarium. Jag kände mig blek om jag inte solade flera gånger i veckan!!! Idag känner jag helt annorlunda inför solariebränna, det är inte fint. Det är en solariebränna. Solarium-att betala för att få rynkor, öka risken för cancer. Ungefär som att röka. Dumt.

Novemberhud, naturligt och fint. I min nya kimono.