Idag kommer Julias farmor och farfar hem till oss för att bo här med Julia medan jag och Henne åker upp till Nämforsen och Urkult festivalen. Det här blir första natten som jag och Julia är skiljda åt sen hon började att växa i min livmoder (d.v.s. 19 månader, vilket förklarar att jag haft separationsångest till och från den senaste veckan) Men det känns bra, Julia kommer att ha det bra med farmor och farfar och jag och Henke kommer att ha det gött på urkult.

Som vi har längtat och nu är det äntligen dags att åka upp och mysa. Ska bli så skönt att komma iväg och "bara-vara".

Kram 

Det är så ofta jag tänker och känner över saker som jag vill skriva, men tiden och orken räcker inte hela vägen.

Den här värmen har både varit underbar och helt utmattade. Julia står inte ut, tappar aptit, sover sämre och har varit allmänt missnöjd. Tur att hon älskar att bada.

Jag har varit mer eller mindre ett nervvrak. Utmattad och stressad. Som man blir när man varje dag kämpar för att ens barn inte ska skrika, gråta och gnälla. Har knappt hunnit med mig själv, mina tankar och känslor. Har upptäckt att Julia har ägg allergi, så vi ska kolla upp om hon har fler allergier. Kanske kan det ligga bakom att vår lilla tjej ofta är missnöjd och har svårt att komma till ro. Hoppas verkligen inte att det är så. 

Nu har skorpan vaknat, så mer senare...

Förra veckan njöt vi av värmen ute i stugan på Högön. Det var liv och rörelse i varenda stuga där ute, för första gången på länge. Sarah och Johnny med deras flickor var också här från Åkersberga. Deras lilla fyra åring förgyllde verkligen våra dagar, för vilken härlig liten människa. 

Så här såg min utsikt ut från min säng...

Efter mitt förra inlägg så förstår jag om det kan uppfattas som att jag vill ha en "quickfix". Så är inte fallet. Jag har gjort en livsstils förändring. Det vill säga att jag vill fortsätta att leva som jag lever idag vad det gäller kost. Självklart tar det längre tid att tappa sin övervikt om man väljer den här vägen, men som jag har förstått det så har man alla fördelar med en långsammare viktnedgång. 

Jag har aldrig tidigare klarat av att se en viktnedgång som en process under en längre tid, det har alltid varit något som skulle avklaras på några veckor. I vintras hade jag ca 20 kg övervikt, något man inte "fixar" på några veckor. Jag var tvungen att acceptera,  inse sanningen och någonstans förlåta mig själv. Blicka framåt.

Där är min största förändring, den mentala. Det är den förändringen som kommer att ta mig "i mål".

Kram 

Surfplatta,  super smidigt! Eller?

Att blogga med en surfplatta är ju exakt samma sak som att blogga från mobilen, med fördelen att ha större skärm!

Ett tangentbord står högt upp på min inkönskelista. 

Har precis kommit hem från en kvälls powerwalk och ligger utsträckt på altan-soffan. En underbar och svettig promenad, för äntligen bjuds vi på värme. Min löpträning gick i stöpet då jag vrickade min högra och dittills "friska" fot. Så nu har jag två fötter som smärtar. Det märkliga är att den första vickning gjordes för 20 år sen, men värker fortfarande med jämna mellanrum. Men jag kämpar på med snabba promenader. Vikten har både gått ner, upp och stått stilla om vart annat. De sista två veckorna har den helt oförtjänt stått stilla. Försöker att motivera mig med att det säkert är ett "trappsteg" och att jag snart "rasar". Men som jag hatar våran våg just nu. Jag är 175-176 cm lång och väger 80,8 kg. Det vill säga väldigt mycket för mycket. Jag vill väga ~70 kg, där trivs jag. Längar så efter att se den där sjuan på vågen, att inte längre ha en två-siffrad övervikt. Sista gången jag vägde mig som gravid,  innan jag gick 14 dagar förbi beräknat förlossnings datum, då vägde jag 105 kg. När jag kom hem från BB så stod vågen på 96 kg. Nu har det snart gått 9 månader och jag har tappat alla "gravid-kilon". Nu är "bara" alla "sambo-, sluta röka-, noll karaktär-kilon" kvar.

Hepp hepp.