Mina första månader som mamma kantades av en olidlig sömnbrist. Man dör inte av sömnbrist, man blir bara sin sämsta version. Typ. Det tog nästan fem månader innan jag fick sova ut efter förlossningen. Hade jag vetat det på förhand så hade jag dött på sekunden. Tur att jag inte visste. Levde på hoppet. I efterhand så tror jag att vår start hade blivit bättre om jag hade valt att flaskmata. Men jag ville amma. Till nästan vilket pris som helst ville jag amma!? Ville nära min lilla bebis alldeles rund, go och nöjd med "grädde som aldrig tycktes sina". Ville nog vara en "helig ko". Men min mjölk var blaskig från start, mättade inte ens den minsta lilla bebismagen någon längre stund. Desto tröttare jag blev desto sämre mjölk fanns att erbjuda. Tappade mjölken flera gånger på mitt ena bröst, men pumpade igång den igen. Maniskt. Hos bvc fick jag höra att det var normalt att bebisar kunde äta ofta på nätten under flera månader, och att amningen var bra, ja den var ju så klart "det bästa för barnet". Att man som förälder skulle må bra disskuterades aldrig. Amningen var viktigare. Efter tre månader försökte vi att ge flaska, utan framsteg. Vi kämpade för att den där flaskan skulle passa lika bra som mina halvt trasiga brösvårtor. Utan framsteg. Vid fyra månaders ålder började vi att ge smakportioner. Efter några veckor åt hon fulla portioner av gröt. Med en grötmätt mage kom sömnen. Den efterlängtade sömnen. Hunger hade hindrat sömnen. Med sömnen kom också lugnet. Nästan fem månader av gråt, skrik och panik var förbi.

Det är lätt att gissa och tro hur saker hade kunnat varit annorlunda, men jag följde min magkänsla. Jag ville amma. För några veckor sen så ammade jag den allra sista gången, med blandade känslor. För hur jobbigt det än var så kommer jag för alltid att minnas de där små fingrarna mot min hud, hennes små ljud, hennes varma kropp så nära. Med tiden kommer jag säkert att glömma allt det där jobbiga och bara minnas hur mycket jag älskade att vi var så nära, nästan som om vi var ett. Hon och jag. Min älskade dotter.

Att bli mamma är det bästa som hänt mig. Det låter som en klyscha, men det är så det känns. Hon fyller mitt liv med kärlek och mening som inget eller ingen annan tidigare gjort. Det är den största kärleken, den finaste gåvan.

Har ett par bruna Moheda tofflor utan "hälrem" som jag älskar. Nu har jag beställt ett par röda med "hälrem" som jag längtar ihjäl mig efter att använda. Så fina med strumpbyxor och kort klänning innan den riktiga sommarvärmen kommit. 

Tecknade en premuneration av tidningen Nära barn. En "ny föräldratidning med fokus på det närvarande och lyhörda föräldrarskapet" . Väntar med förväntan efter att få vårt första nummer. 

Med sorg i hjärtat har jag lagt ut min fina och älskade Emma Ljunga på annons för försäljning. Den förtjänar  att dras på gatorna med en liten bebis i. Så många positiva kommentarer som jag har fått av att rulla den här vagnen, helt otroligt men fullt förståligt. Hoppas verkligen att någon annan retrovagn-älskare nu har råd att köpa den.  

Går fortfarande runt i nattlinne, Julia har somnat om i sin säng. I vanliga fall så sover J alltid utomhus under dagarna, men de lägger ny asfalt på gångvägen intill vårat hus, så det är lugnare i sovrummet. Det regnar, blåser och är riktigt grått, så jag känner inte ens för att ta en promenad i dag. Det känns som höst. Har redan druckit flera koppar te och tänt ljus. Klockan är inte ens lunch. Kanske får jag insiration till att sy klart vimpeln som är tänkt att ha under taket på altanen.   

Idag har Julia och jag lekt på golvet, vilat på filten, tagit en promenad, dansat nära nära och skrattat åt Trente och Muller. Nu sover Julia för natten och H är på fotboll. Ligger raklång på soffan under en filt och känner mig lycklig.

Tacksam.

Varje morgon lyfter jag över Julia till min säng, sen ligger vi kvar och myser en stund innan leklusten tar över. Hon älskar att leka på golvet i sitt rum och är mest glad hela dagarna. Min lilla tjej som mest vara ledsen de första månaderna av sitt liv, är nu en pigg, nyfiken, glad och gosig liten själ. Min lilla jordgubbe. 

För mindre än två månader sen var jag ett vrak, helt slutkörd både psykiskt och fysiskt. Idag har jag nästan glömt hur jobbigt det var. Precis som många sa. Man glömmer. Snabbt.

Älskar den här tiden av året, och vilken vår vi bjuds på. Härom natten, precis innan gryningen gick jag ut på altanen med Julia i famnen och lyssnade på fåglarna, kände doften av våren. Julias första vår. 

Vackra Sticksjön som vi njuter av varje dag.

Som jag älskar dessa dagar. Vi sover om nätterna, myser och är ute i solen om dagarna.

Livet känns helt underbart. 

Julias fina lampa från Indiska, som passar så fint på hennes lekrum.