Vi hälsade på hos våra grannar/vänner i går för att för första gången träffa deras lille kille. Endast fem dagar gammal, strax under tre kilo med massor av mörkt hår. Alldeles perfekt och jätte söt.   

Skrev ner en liten dikt av Eric Lindorm som jag gav till de nyblivna föräldrarna. Tycker den är så vacker och inbillar mig att det är precis så här man kan känna när man får sitt barn i sin famn.

Är det sant att jag håller ett barn i min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmlen utan prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med mörkbrunt hår,

hur fick jag dig i min famn?

Jag lever jag lever!

På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år,

på denna enda minut."

Satt och tittade på bilder från de senaste åren tidigare ikväll och det slog mig vad mycket som hänt. Mycket har hänt men tiden har rusat iväg. De som tidigare var bebisar är nu små lekande barn, de som tidigare var barn är nu tonåringa, ja till och med unga vuxna.
Hade den här lilla fina tjejen hos mig en sväng förut, hon börjar också att bli stor. En liten stor som fick sin första lilla tand igår. <3

När jag var liten så var jag rädd att krig skulle komma till mitt land och till den lilla byn Gnarp där jag bodde. Jag var rädd att inte hela min familj skulle kunna vara tillsammans. Jag vet inte om det är vanligt att barn är rädda för krig, men jag var det.

Varje gång jag ser Unhcr:s film om barn på flykt från krig så kommer tårarna. Jag kan verkligen föreställa mig dessa små barns rädsla, den hopplöshet och skräck dessa barn utsätts för.

Varför?

Jag ger pengar varje månad och har gjort det i flera år, gör det du med.

"Många bäckar små".

"Till dig

som ännu inte har något namn

du är bara en dröm

jag hoppas ska bli sann

till dig

med all den kärlek jag vill ge

jag har väntat länge nu

känns som en evighet

till dig

som jag hoppas jag får känna

ditt lilla huvud mot min arm

lilla stjärna utan namn

innan åren springer bort

innan det är försent

jag är bara en

bland miljoner

som längtar

jag vet tro mig jag vet

till dig

som jag vill se växa upp

torka tårar från din kind

få dig att skratta

att vara still

till dig

ett löfte som du får

jag lovar att älska dig

så mycket som det bara går"

Det har varit en omtumlande tid. Alla känslor "drogs till sin spets". Och nu börjar jag vandra en ny väg i livet. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att drömmar kan gå i uppfyllelse.

Igår när jag kom hem från jobbet låg äntligen Hanna Hellquists bok i vår brevlåda. (Sökte den med "ljus och lykta" på nätet och lyckades få tag på den från ett bokantikvariat) Lycka.

Fridens liljor.

Vaknade, utvilad. Låg kvar, med en varm katt mot mitt bröst och en himmel som fyllde mitt sinne.
  

Har den senaste veckan lyssnat igenom ett för mig nytt album, en gång varje dag. Michael Looking Cayote - Great spirit told me. Ett meditationsalbum som är helt underbart. Hans ord går rakt in i mitt hjärta.

När jag var yngre så var jag övertygad om att jag varit indian i ett tidigare liv...kanske är det så, kanske är det bara min längtan efter att leva närmare naturen.

En del av mitt härta är iallafall ett indianhjärta   

Henke skjuter gubbar framför teven. Känner mig inte ensam för det här uppe i sängen.

Har fjärilar i magen. Flyt...ge mig flyt! Jag behöver det.

När jag var tonåring önskade jag att mitt liv var som Angelas i "My so called life". Att jag hade föräldrar som hon hade, trygga, stabila, alltid stöttande och beskyddande. Att jag hade vänner som hon. Att det fanns en lika snygg kille att tråna efter. Att det fanns en charmig granne , en nörd som trånade efter mig.

Jag älskade Angela. Det gör jag fortfarande, för hon var/är en del av vad jag var/är. Men mitt liv såg inte ut som hennes.

Om Angela varit en verklig människa så hade hon tagit sig genom skolan, hela vägen, skaffat sig en utbildning, förmodligen jobbat med något kreativt.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill med mitt liv. Jag bara känner och vet att jag inte gör det än.

Kram från ett kök uppe på en kulle