På tiden för ett år sen var vi inskrivna på BB och en bit på väg i förlossningen. Klockan 18.45 började jag krysta och 19.30 tog hon sitt första andetag. Vår Clara Julia (Loo) Wallner

Nu har det gått ett helt år. Ett omtumlande och långt år. Det går inte på förhand att föreställa sig hur det är att bli förälder, för det är så mycket mer. Alla djupa dalar är djupare, alla höga toppar är högre. Oron, glädjen och kärleken är starkare än något jag tidigare upplevt. 

Eftersom lillgumman fyller år i morgon så gav jag mig på att baka kanelbullar igår. Från att jag satte igång till att jag fått undan allt stök så tog det 6 timmar!!! Vet inte om det är vanligt, men för mig tar det alltid så himla lång tid att baka bullar. Kan meddela att de var de sämst investerade timmarna på länge, då jag inte tänker bjuda på en endaste av de fula bullarna. Henke är glad, då han nu har ful-bullar till höstens alla fisketurer. Gjorde också en smetrulle "bondkakor" som har legat i kylen tills idag. Nu är de gräddade och tack och lov blev de godkända. Bjudkakor- check.
Någon "bullmamma" blir jag nog aldrig, inte så länge findus frysta bullar finns att köpa! ;)

Det slog det mig hur stor vår lilla tjej plötsligt har blivit, och hur mycket hon redan klar på egen hand. Hon äter för det mesta utan hjälp, idag åt hon upp allt på tallriken (hemlagad potatismos och falukorv) utan hjälp och utan att spilla det minsta. Hon klättrar upp och ner för trappen själv (med en vakande vid sin sida). Varje dag så försvinner hon in på sitt rum och finurlar med sina prylar. Förra veckan hittade jag henne sittandes i soffan kollades på tv, med medtagen napp och ett gosedjur.
Min fina lilla Julia är ingen bebis längre.

I går åkte vi ut på Högön. Vi åt middag med pappa och svåger Peter och efter det kollade vi på idol. Jätte mysig sista kväll på Högön för det här året. Idag när vi åkte mot land så fick jag en vemodig känsla när jag tittade på "vår" fina ö. Samma vemod som varje höst. Men snart är det vår igen. Snart.

Har sökt tre jobb som ligger närmare än mitt jobb ute i njurunda. Hoppas hoppas. Det vore så skönt att slippa pendla med bil varje dag. Tid, hälsa, pengar och miljö = livskvalitet.

Igår fick Julia en säng av hennes "små-kusin" Valter (min kusin Lindas son). Så himla snällt. Julia har fått ärva eller låna de flesta av hennes kläder från mina kusiners barn, vilket vi är väldigt tacksamma och glada för. Tycker att det blev jätte fint med den nya och mindre sängen. Julia kröp upp och ner och fram och tillbaka i sängen både igår och idag. Bra betyg.

Sen till det här med förkylningar. J har varit förkyld till och från i över en månad. Hon har ju inte ens börjat på förskolan. Hur ska det bli sen? VAB VAB VAB....

Kan nu meddela att den existentiella krisen är över för den här gången. Har landat i att jag inte måste göra allt på en och samma gång. Samtidigt som jag landade i den känslan så har jag rensat ut (i mängd fullastad Volvo v70 × 2) kläder och diverse skrot. Väldigt frigörelse.

Fridens liljor.

Vad vill jag göra med mitt liv?
Varför är jag så stressad hela tiden?
Vart är jag på väg?
Är jag på väg, eller står jag bara och trampar?

Med vänlig hälsning från en som känner för att flytta ut på landet och skaffa potatisland och vedbod istället för att jobba, plugga, passa tider, lämna och hämta på dagis osv.

Efter flera veckor med nätter kantade av gråt, slemsug,  hostattacker och så vidare så har vi äntligen fått en bra natt. Henke visslade och sjöng när han gjorde i ordning morgongröten och kaffet. Bra start på dagen. I förrgår kände jag mig helt tom. Så slut. Tack vare solen, träden, sjön och luften var jag på banan igen redan igår. Naturen bjuder. Nu är även sömnkontot påfyllt. Tackar. 

Det är så fina dagar vi bjuds på just nu. Vi leker i parken minst två gånger varje dag, vi promenerar runt sjön och plockar in både blommor och frukt. Igår åt vi middag vid sjön och njöt av stillheten då Julia småslumrade i vagnen. Det ska vi göra fler gånger innan kylan kommer. 

Fridens liljor...